Pappa hade en jovialisk arbetskamrat som hette Sigvard. En dag kom Sigge in i vårt kök. Väl där drog han ner brallorna och visade, helt obesvärat, upp sitt pungbråck för pappa och undrade sen om pappa tyckte att han borde gå till doktorn. Mamma vände sig snabbt om och gick ut i hallen. Jag tittade storögt på sakernas tillstånd och bad, till den Gud jag redan då tvivlade på, att jag aldrig skulle behöva se ut så där mellan benen.
Ibland tog Sigge även ut löständerna och la upp underläppen mot näsan i en förlösande grimas. Vi skrattade gott och han verkade nöjd med att kunna roa. Sigge var gift med Signe som ibland kunde ses iförd Frälsningsarméns uniform med hatt med brätte och sidenband. Båda var underbara och omtänksamma människor. I högsta grad älskvärda. De hade tre barn varav Sten var den äldste. Flisan som han kallades, för sin frispråkighet och för att han aldrig var svarslös, gjorde avgjort intryck på en lillpojke som jag.
Flisan hade ärvt många goda egenskaper av sina föräldrar men han hade dessutom även ett aktivitetsbehov som var något större än vanligt. Hans vyer sträckte sig också längre än mina som då endast sträckte sig ungefär fram till Epa-dalen med den där härskande och fruktade kvällsdemonen Svarta Damen. I Flisans vision började det verkliga livet någonstans borta i 50-talets Amerika. I sitt inre tror jag för övrigt att han aldrig, mentalt, kom längre fram än till 70-talet, då bilar, juke-boxar och flipperspel började anta en förenklad design Over There. “Vad är det för fel på fenor och krom?” undrade han när andra pratade om överdrifter och måttlighet…
Läs fortsättningen i min bok.